Hur det började 2

Naturligtvis undrade min man vad han/Korpen gjort hos oss, för det var ju uppenbart att han inte kommit för att träffa min man. Jag förklarade att vi varit där och fikat och att han följt med hem. Som ni förstår så var våran relation redan i en akut och bestående kris och det här gjorde inte saken bättre. Vad jag inte visste och inte förstod var att Korpens själva syfte var att slå in ytterligare en kil mellan mig och min man. Jag uppfattade honom som någon som faktiskt såg mig, någon som såg MIG! Jag anade inte hur fel jag hade.
Efter jul blev det bestämt att jag och barnen skulle flytta. Då ringde de från psykmottagningen och sa att nu var jag välkommen. Jag var välkommen NU! Nu när jag skulle flytta, nu när jag var tvungen att jobba och försörja och ta hand om barnen. Nu ville de att jag skulle komma på den behandling jag sökt ett halvt år tidigare. Nu ville de ge mig en behandlnig som innebar att jag kanske blev så dålig att de var tvungna att lägga in mig. Jag tackade nej. Jag förklarade att jag skulle skilja mig och inte hade möjlighet att genomgå en sån behandling just nu. De kunde ha erbjudit mig en annan typ av behandling eller åtmindstonde låtit mig gå i samtalsterapi men de tackade bara och sa att jag skulle höra av mig om jag behövde hjälp nån gång i framtiden.
Så där stod jag, nedbruten och totalt ensam, och nästan handlingsförlamad. Jag sökte hjälp av den ende som "sett" mig, jag ringde till Korpen

Hur det började...

Jag befann mig på botten av den djupaste ravin man kan tänka sig och tänkte lämna denna värld. Med mig tänkte jag ta mina två barn, ett och två år gamla. Jag hade planerat allt väldigt noga. Det fanns ingenting kvar att leva för i denna värd. Allt förtroende jag haft för mänskligheten var förbrukat och jag kunde ju inte lämna mina barn kvar i detta hemska. De skulle få det bättre tillsammans med mig i en bättre och ljusare värld. Det var jag övertygad om.
Jag gav mig iväg till affären för att köpa det sista jag behövde. Jag var lugn, jag var beslutsam, jag hade bestämt mig. Jag hade inga betänkligheter. Jag var fast övertygad om att vi skulle få det bättre i en annan värld.
Där i affären mötte vi honom, Korpen. Jag visste vem han var, vad han hette. Han hade varit arbetskamrat med min man. Han stannade och frågade hur det var, jag svarade att det var bra. I mitt huvud planerade jag min och barnens bortgång. Han tog tag i mig och sa- Nu går vi ut och så stoppar du in barnen i bilen och åker efter mig så ska jag bjuda er på fika. Jag tittade förvånat på honom. Det var något som gjorde att jag inte vågade säga emot.
Väl hemma hos honom plockade han fram fika och skojade med barnen. Jag ville gå men han höll oss kvar. När jag till slut sa att jag verkligen måste åka hem och laga mat till min man, sa han -okay, med jag följer med. Och det gjorde han. Han åkte i sin bil efter oss, följde med in, satt vid köksbordet och väntade medan jag lagade mat. När maten var klar och bordet dukat kom min man hem. Då reste sig Korpen och gick.